|
Den 18 augusti 2004 mördades Helena sedan hon kidnappats med sin
bil i centrala Stockholm. Helena blev 56 år gammal. Hon föll offer
för ett rånmord genom ödets grymma slump. Helena var min vän och
kollega och det är fortfarande svårt att förstå att hon är borta för
alltid. Vi talade ofta i telefon, korta samtal om det ena eller det
andra. Helena var nästan alltid tillgänglig på sin mobil, både
tekniskt tillgänglig och psykologiskt. Hon var alltid snabb att
engagera sig i frågor av yrkeskaraktär, politisk art eller bara
något praktiskt. Hon kom med idéer, förslag, erbjöd hjälp.
Helena och jag möttes yrkesmässigt för många år sedan i hennes arbete som
skolpsykolog och mitt som psykolog i Barnpsykiatrin. Helena
överraskade mig då med sitt glada, vänliga sätt samtidigt som hon
var rak, engagerad, okonventionell men inte okritisk. Hennes mål var
alltid att hjälpa och lösa problem för barnen och familjerna vi
samarbetade kring. Det var inte viktigt för Helena att människor
skulle uppskatta just henne, det viktiga var att barn fick hjälp.
Det var under utbildningen i Symboldrama på 90-talet som jag lärde
känna Helena mer personligt. Vi gick samma kurs och var i samma
lilla arbetsgrupp. Helena och jag brukade samåka till
veckoslutsseminarierna och blev en slags "bästisar" på kursen.
Undan för undan fick jag inblick i hur många olika engagemang Helena
klarade av att hantera parallellt: Patienter inom skolans värld,
patienter inom kriminalvården, privat verksamhet med patienter,
fredsarbete, fredsprojekt, make och fem barn, systrar och föräldrar,
vänner och resor. Genom egna symboldramaövningar lärde vi även känna
varandra delvis på djupet. Helenas ljusa inre förundrade mig många
gånger. Hennes inställning var att allt kunde lösas till det bättre
bara man gjorde sitt bästa. Annars kunde man alltid försöka igen
eller pröva på något annat sätt. |
Jag visste då inte mycket om Helenas fredsengagemang. Hon
berättade för mig om aktioner, ansvarsfulla projekt, krävande
frivilligarbete som det naturligaste i världen. Jag blev förundrad
hur denna späda, vänliga kvinna kunde hinna med så mycket i sitt
liv! Helena föreföll alltid glad, hon beklagade sig aldrig över att
hon hade för mycket att göra eller inte hann med.
Vi gick i gemensam handledning och där fick jag inblick i Helenas
arbete med patienter på Österåkersanstalten. Hon var alltid
praktiskt inriktad och lät inte patienters allvarliga diagnoser
eller svåra sociala situationer hindra hennes optimism beträffande
det psykoterapeutiska arbetets möjligheter att bota och hjälpa.
När jag blev bjuden att uppvakta Helena på hennes 50 årsdag såg
jag att hon var en älskad mor, maka, syster, dotter och mångas vän.
Hennes fest var generös och välkomnande in i hennes sociala värld.
Helena var lika naturlig när hon talade offentligt inför många som
när hon talade med mig på tu man hand.
Under de senaste tio åren bands Helena och jag samman av allt
fler trådar av vänskap och yrkesambitioner. Vi samrådde ofta om
olika saker och var öppna med varandra i våra bedömningar av det vi
ville utvärdera eller planera.
Helenas tragiska öde har drabbat hennes familj och släkt
obarmhärtigt svårt. Min saknad kan naturligtvis inte mäta sig med
deras! Men också jag saknar Helena mycket! Jag skulle ofta behöva
höra hennes reaktion, omdöme skratt eller förundran kring våra
gemensamma frågor.
Helena blev själv offer för det våld som hon i hela sitt liv
arbetade med att bekämpa. En Minnesfond som grundats av Helenas
familj och vänner ska med ett årligt stipendium stödja
våldsförebyggande projekt av olika slag.
Julianna Weiss
Stockholm, 2005-03-28 |
HEM